Separera Kyrkan och Kristianstad högskola
I förra veckan var jag på min kära broders examen, att säga att det var trevligt skulle vara att ta i. Jag väljer istället att benämna det som intressant. Jag anlände med tåg till Kristianstad och möte upp familjen. Avslutningen ska hållas i en kyrka. Jag blir arg bara jag tänker på det, vilken högskola med någon form av vett har en avslutningsceremoni i en kristen kyrka? Det är dessutom en präst som leder hela grejen. Jag beslutar mig för att bästa sättet att hantera situationen är att göra passivt motstånd och bete mig illa i kyrkan. Dvs svära högt och ofta. Jag känner mig rebellisk och farlig.
Prästen börja prata. Han talar om vikten av att inte fotografera enskilda personer, eftersom det kan upplevas som "pinsamt". En får alltså bara fotografera när det är en större grupp som intagit scenen. En detaljerad beskrivning av hur man bäst fotar i kyrkan. Han rekommenderar bland annat att en tar sig upp i predikstolen. (Vilket sen min mamma naturligtvis gör).
Därefter är det psalmdax. Blir föga imponerad av orgelmusiken. Helt omöjligt att sjunga till skiten. Trots det gjorde jag och Lill-E ett tappert försök. Vi hade suttit och laddat upp under prästens förmaningstal rörande fotograferingen. "Nu jävlar blir det åka av", var de exakta orden. Vi sjunger högt och dåligt.
Sen var det tal från lärare och musik från de i klassen. Flashback till alla skolavslutningar i lågstadiet någonsin. Det var en i klassen som valts ut för att hålla tal. Det var en lång rad internskämt. Det var mycket skämt om olika lärare klassen haft under åren. Lill-E undrade om det var en "Roast". Det fanns dock en del bra saker i talet, som när en av lärarna beskrevs som en "akademisk broiler". Jag skrattade så jag grät, tror i och för sig att jag hörde fel. Kul var det hur som helst.
Alla i klassen ställde upp sig på rad längst fram i kyrkan. Det var dags för utdelning av diplom. Namnen ropades upp i bokstavsordning. När de ropade upp min brors namn, applåderade och jublade jag och Lill-E högt. Pär Galton tittade argt på oss.
Mer sång. Tar det aldrig slut, började jag undra. Tittar i programmet, bara en punkt kvar, avslutningstal. Jajemen, det är prästen som ska tala. Naturligtvis. Han börjar prata och fortsätter timme efter timme. Det värsta är att en inte kan höra vad han säger, eftersom han mumlar så förbannat. Detta varvas med att vissa fraser och ord uttalas dubbelt så högt, följt av nytt mummel. Blabla...GAMLA TESTAMENTET...bla blabla..MOSES...blabla..UTTÅGET UR EGYPTEN...blabla..STÅND. När jag väcks ur min dvala av att prästen skriker STÅND. Börjar jag naturligtvis fnissa okontrolerad. Humor på hög nivå, jag vet.
Äntligen var det då slut. Broris fick blommor av min mor, trots att han uttryckligen sagt att han inte ville ha några. En klassiker.
Prästen börja prata. Han talar om vikten av att inte fotografera enskilda personer, eftersom det kan upplevas som "pinsamt". En får alltså bara fotografera när det är en större grupp som intagit scenen. En detaljerad beskrivning av hur man bäst fotar i kyrkan. Han rekommenderar bland annat att en tar sig upp i predikstolen. (Vilket sen min mamma naturligtvis gör).
Därefter är det psalmdax. Blir föga imponerad av orgelmusiken. Helt omöjligt att sjunga till skiten. Trots det gjorde jag och Lill-E ett tappert försök. Vi hade suttit och laddat upp under prästens förmaningstal rörande fotograferingen. "Nu jävlar blir det åka av", var de exakta orden. Vi sjunger högt och dåligt.
Sen var det tal från lärare och musik från de i klassen. Flashback till alla skolavslutningar i lågstadiet någonsin. Det var en i klassen som valts ut för att hålla tal. Det var en lång rad internskämt. Det var mycket skämt om olika lärare klassen haft under åren. Lill-E undrade om det var en "Roast". Det fanns dock en del bra saker i talet, som när en av lärarna beskrevs som en "akademisk broiler". Jag skrattade så jag grät, tror i och för sig att jag hörde fel. Kul var det hur som helst.
Alla i klassen ställde upp sig på rad längst fram i kyrkan. Det var dags för utdelning av diplom. Namnen ropades upp i bokstavsordning. När de ropade upp min brors namn, applåderade och jublade jag och Lill-E högt. Pär Galton tittade argt på oss.
Mer sång. Tar det aldrig slut, började jag undra. Tittar i programmet, bara en punkt kvar, avslutningstal. Jajemen, det är prästen som ska tala. Naturligtvis. Han börjar prata och fortsätter timme efter timme. Det värsta är att en inte kan höra vad han säger, eftersom han mumlar så förbannat. Detta varvas med att vissa fraser och ord uttalas dubbelt så högt, följt av nytt mummel. Blabla...GAMLA TESTAMENTET...bla blabla..MOSES...blabla..UTTÅGET UR EGYPTEN...blabla..STÅND. När jag väcks ur min dvala av att prästen skriker STÅND. Börjar jag naturligtvis fnissa okontrolerad. Humor på hög nivå, jag vet.
Äntligen var det då slut. Broris fick blommor av min mor, trots att han uttryckligen sagt att han inte ville ha några. En klassiker.
Kommentarer
Trackback
